Keramikbränning i fält

2024-07-23 2024-07-23
==========
Initial

Keramiktillverkning är en mysig och lättillgänglig aktivitet som uppskattas av de flesta, men det tycks vara många som tror att man behöver en ugn för att bränna den torkade leran till keramik. Åtskilliga år av Hantverksläger har visat att detta inte behöver vara särskilt krångligt.

När man bränner keramiken blir den hållfast och hård. Vissa keramiska processer kräver dubbla bränningar - till exempel glasering.

Olika sätt att bränna keramik

Det finns många sätt att skapa tillräcklig värme tillräckligt länge för att bränna keramik. Dessa ger olika färger eller mönster i keramiken - och tillsammans med olika lerors olika uttryck kan detta bli väldigt vackra alster.

Det finns några huvudpunkter som alltid gäller vid keramikbränning:

• Alla ler-alster måste vara helt torra

  Vatten utvidgar sig 20.000 gånger när molekylerna blir till ånga. Om ett enda av föremålen i en bränning är fuktigt och sprängs kan det förstöra mycket annat i bränningen.

  Fukt spränger. Föremålen måste vara HELT torra. Det räcker inte med att de har torkat utomhus. De måste ha torkat i sol eller inomhus. Det räcker med nattfukt för att förstöra.

• Om man tar bort syret runt leran mörknar den

  Svartbränning av lera sker när man fodrat av syretillförseln till leran och har organiskt material som förkolnar och därigenom tar upp syret ur luften. Järnet i leran blir då svart istället för rostrött och eventuella röda nyanser i leran blir istället svarta.

  Raku-bränning är ett typiskt sätt att genomföra en syrereducerad bränning.

• Lååååååångsamma temperaturväxlingar räddar bränningen

  Lera bränns i hög temperatur. Ju långsammare uppvärmningen sker desto mindre blir spänningarna i leran som ska brännas och desto större chans är det att allt klarar sig.

• Öppna bränningen försiktigt

  Det är många gånger som bränd keramik ramlat ur och slagits sönder när någon öppnat en bränning snabbt och oförsiktigt.

• Håll bränntemperaturen tillräckligt länge

  Olika leror kräver olika temperaturer för att omvandlas till keramik.
  Alla leror har även en högsta temperatur de kan uppnå innan materialet kollapsar och smälter. Det kemiskt bundna vattnet i leran börjar lämna leran vid ca 600 ° C.

  När man väl kommit upp i bränntemperaturen påbörjas omvandlingen från lera till bränd keramik. Det är viktigt att hålla den temperaturen tillräckligt länge så att materialet blir genombrännt ordentligt.

  Färgen på glöden i materialet skvallrar om temperaturen på det, men det är viktigt att tänka på att det är yttemperaturen som syns - och materialet blir varmt i ytan först. Dessutom tar själva omvandlingen också tid.

• Det är varmt och det är mycket eld - tänk på säkerheten

  Brandsläckare, brandfilt, bra kläder i ull/läder, vattenhink och värmehandskar är bra att ha på plats, liksom plåster och första förband.

Ugnsbränning i fält

Det är lätt att tänka sig att ugnar bara finns i speciella keramikverkstäder. Det går dock ganska enkelt att stapla upp en egen ugn om man har tillgång till sten.

På ett Hantverksläger med Föreningen Hantverkslägret i Örnafälla kom ett gäng polacker. Några av dessa började direkt skapa föremål av lera medan andra började bygga en stor bränningsugn som var två meter hög och kanske tre meter i diameter. Mot slutet av veckan var lerföremålen torra och ugnen klar. Då skedde en bränning en natt och dagen efter öppnades ugnen. Många av oss har föremål från denna bränning än idag - nästan 20 år senare.

Eldningen skedde i en undre kammare och i en övre kammare fanns lerföremålen. Denna kammare för hermetriskt förseglad så alla föremål blev svartbrända.

Även om det kan synas omständligt att bygga en ugn i fält är det ändå görbart - om än kanske inte för det mindre sällskapet.

Öppen bålbränning

Bålbränning bör nog vara det äldsta och enklaste sättet att bränna keramik.

Man börjar med att stapla föremålen man ska bränna i en hög på en plats med gott om utrymme.
Därefter tänds en eld en bit ifrån högen (kanske någon meter ifrån) och sprids ut tills den bildar en cirkel runt högen med lerföremål.

Sakta, sakta rakas elden allt närmare högen med ler-alster under några timmar. Tanken är att skröjbränna leran i hygglig temperatur innan storeldningen i slutet. Skröjbränningen gör leran mer hållbar så att den tål att det kanske ramlar ner glödande ved på den i ett senare förlopp av bränningen.

När elden varit ända intill ler-grejerna i någon halvtimme ökas eldens intensitet långsamt tills själva lerföremålen glöder i rätt temperatur och hålls sedan där i minst 45 minuter.
Det går åt mycket ved. Mot slutet av bränningen bör bålets flammor vara nästan manshöga och det är bra att ha en lång tång för att lägga på mer ved kontrollerat.

När elden så småningom har falnat och allt har svalnat nog för att vittjas så får man se hur mycket av keramiken som har överlevt bränningen.

Öppen bålbränning torde vara den bränningsmetod som skördar mest offer i form av trasig keramik. Det är dessutom omöjligt att svartbränna i en öppen bålbränning om man inte kompletterar denna och gör en burkbränning (se nedan).

Burkbränning

Burkbränning är en skyddad variant av bränning i öppet bål. I en burkbränning lägger man lerföremålen som ska brännas i en lerkruka eller en plåthink. Ofta försöker man varva in torrt träspån, halm och liknande organiskt material för att dels skydda keramiken när man vänder upp och ner på kärlet i den blivande eldstaden och dels för att möjliggöra en svartbränning av keramiken enligt den reduktionsprocess som beskrivits ovan.

Börja med att förvärma marken där burken ska stå genom att tända elden där. Den kan sedan rakas till sidan för att burken ska få plats där. När burken väl är på plats kommer den att skymma marken från lågorna och därför är det bra att ha förvärmt den.
Det är även bra för lergodset att få en liten förvärmning innan storvärmen kommer på.

När en hink/kruka med lerföremål är förberedd vänds den upp och ner på eldningsplatsen och själva burken skyddar då lerföremålen från pålagda vedträn under eldningen.
Själva eldningen genomförs dock som en öppen bålbränning - men med längre tider eftersom det tar längre tid för värmen att nå in till keramiken - och då framför allt keramiken som ligger närmast marken inne i burken.

Öppna försiktigt när eldningen väl är klar och har svalnat (alltså oftast dagen efter eftersom man helst brännner på kvällen när man tydligare ser glödfärger på flammor och föremål).
Var extra försiktig med att det faktiskt kan flamma upp när varma förkolnade bitar av organiskt material får syre till sig.

Med en burkbränning kan man ganska enkelt få svartbränd keramik på vikingatida vis. Ibland kommer det in rännilar av luft in i burken och det yttrar sig då som röda flammor över de annars svarta föremålen.
Det kan också hända att det organiska materialet lämnar spår i bränningen så att vissa delar av de brända föremålen har blanka partier eller partier i andra färger.

Gropbränning

Så länge marken inte är full av rötter som kan skapa rotbrand är gropbränning ett kontrollerat och resurseffektivt sätt att bränna keramik.

Principen är densamma som i en kolmila. Man tänder på men täpper till så att man har så låg lufttillförsel att det inte flammar upp och det tilltäppta materialet isolerar så att även om det bara pyr så blir det ändå väldigt varmt.

Vid en gropbränning gräver man en grop och fodrar den med träspån. Därefter läggs lerföremålen in och fodras med halm och mer träspån innan det hela tänds på och man lägger på ett lock som förhindrar syretillförsel.

Det vanligaste materialet att fodra av med uppepå gropen är torv eftersom det både isolerar och släpper igenom lagom mycket luft. I våra försök har det dock fungerat utmärkt med att bara lägga tillbaka grästovorna ovanpå igen.

När det hela har brunnit ut efter något dygn kan man öppna, men var försiktig - det flammar oerhört lätt upp igen när det kommer in syrerik luft.

Övriga betänkanden

Magring av lera

Lera magras för att bli eldfast. Oftast sker detta genom att man blandar i keramikkross (chamott) i leran innan man skapar alster av den, men om man vill upp i riktigt höga temperaturer som för keramikdeglar och liknande räcker det inte att chamottera den med keramikkross utan då behövs ofta något mer robust. När vi gjort deglar har vi ofta krossat granit och haft i leran. Det funkar ganska bra.

Skröjbränning

Skröjbränning kan ske som en förberedelse för glasering, men det gör även leran tåligare för transport eller påstapling av ved vid bränning.

Det är svårt att glasera torr obränd lera eftersom den är skör och leran löses upp av glasyren. Då kan det vara bra att skröjbränna till en temperatur där leran ännu är sugande.

Vid skröjbränning så bränner man leran en bit, men inte helt. Det kan antingen ske för att man inte har förutsättningar för en full bränning, eller planerat. En lera som är skröjbränd blir liksom inte riktigt helt brännt, men håller mycket bättre än rena torra lerföremål.

Isolerande keramik

Ibland vill man ha keramikföremål med värmeisolerande egenskaper. Det kan t.ex. vara för att man gör blästerstenar i keramik, eller bränner eldfasta tegelstenar för framtida ugnsbyggen eller liknande.

Värmeisolering är ganska enkel att åstadkomma genom att man har i träspån i leran. När leran torkat och bränns förkolnar träspånet. Kol är en mycket god värmeisolerare vilket gör att leran får bättre värmeisoleringsegenskaper.

Reduktionsbränning i efterhand

Eftersom svartbränning är en kemisk process kring järnet i leran är denna process reversibel. Ett svartbränt föremål som utsätts för värme med syretillförsel blir rött igen och ett rödbränt föremål som utsätts för syrereducerad bränning blir svart.