Är en löptur utan fitbit ens nyttig?

De flesta som börjar träna gillar att se progressen i data genom träningsarmband eller smarta klockor. I början känns förbättringarna påtagliga men med tiden börjar går förbättringarna allt långsammare. Många som tränar börjar då ge sig på att förbättra utrustningen för att trimma tiderna. Lättare cykel eller skor, ändrad kost och mycket mer.

Det som kanske började som ett initiativ för förbättrad kondition blir med allt lättare utrustning något helt annat. Det tar längre och längre tid att uppnå samma konditionsträning eftersom man behöver cykla längre och längre för att få samma träning efterom man har skaffat sig allt bättre utrustning.

Man har blivit slav under mätetalen och glidit ifrån den ursprungliga visionen och målet.

Om man skulle glömma träningsklockan hemma, eller om batteriet är urladdat, är träningen då ändå värdefull? Är det värdefull träning att göra en helt annan träningsform där man inte kan jämföra data? Om man springer löpturer flera gånger i veckan, hur ska man värdera att vara med på en kväll med innebandy? Är det fortfarande en värdefull aktivitet?

Tankevurpan många organisationer faller i

Allt fler organisationsledningar har de senaste åren blivit slavar under mätetalen mer än visionen. Jag hör ofta att goda initiativ stoppas med den taffliga motiveringen "Det där vet vi inte hur vi kan mäta för att se effekten av detta?". Ofta är det väldigt bra idéer som snabbt skulle kunna realiseras på ren entusiasm, men som bromsas av mätetalsfrågor eller läggs i långbänk med adminstrativa blöta filtar.

Hur många träningsrundor hade förblivit ogjorda om man lade på en administrativ filt av timmavis av administration inför dem, att man t.ex. behöver ta fram, dokumentera och få beslut på mätetalsuppföljning, delmål, tidplaner, ansvarsrutiner och mycket mer? Ändå ser jag det hända mycket i ledningsgrupper redan på grundläggande saker som icke-budgetpåverkande kompetensutveckling, varumärkesaktiviteter och annat.

Ytterst är detta ett synligt tecken på avsaknad av förtroende för medarbetarna, eller TRUST som det kallats i det senaste decenniets management-lingo. Kanske är det ledningens egen misstro mot sin egen förmåga att lyckas kommunicera organisationens vision och läge på ett sätt så att medarbetarna förmår fatta självständiga mikrobeslut? Om ett sunt förtroende finns för medarbetarnas insikter om vad som är bra och dåligt för verksamheten och vilka ramar som finns så bör visionen kunna vara drivande nog i vilken organisation som helst.

Aktiviteter som har bred positiv påverkan har svårast att komma igenom en sådan uppsättning. Att sponsra en konferens eller hosta ett externt kvällsevent på kontoret kan stupa på att man är oense över om det ska mätas som ett säljevent, kompetensutvecklingsevent eller ett rekryteringsevent - när det egentligen är allt samtidigt.