Det var en gång...

Flera decennier inom QA ger en del dråpliga och insiktsgivande berättelser att förmedla. För min egen skull har jag börjat besrkiva en del av dessa här.

Detta är en av dem.

Avsaknad av glass-sug

Det var på ett uppdrag där jag jobbade som testledare (i samband med ITP2-omläggningen) och var ombedd att skriva testrapporter till styrgrupp och projektledning varannan vecka.

Jag tyckte att det var onödigt och efter ett tag började jag att någonstans ungefär tre fjärdedelar in i dokumentet skriva frasen "Om du läser det här och hör av dig till mig så bjuder jag på glass." mitt inne i ett stycke brödtext för att se om det verkligen var någon som läste rapporterna jag lade tid på att ta fram.

Spoiler alert: Det var aldrig någon som hörde av sig.

Som en liten gauge för att se om det var någon som brydde sig så fortsatte jag att krydda de dokumentstycken jag själv fann irrelevanta med liknande fraser hos olika kunder i flera år därefter.

Sex-sju år senare ringde min gamla vän Tobbe Ryberg en dag sa att jag var skyldig honom en glass. Jag förstod direkt vad det handlade om och frågade vilken kund han var på och han berättade att han hittat min strof i en gammal testrapport.

Ingen annan har någonsin ringt om det.

Antingen är folk inte sugna på glass eller, vilket var min tes från början, så detaljläses inte långa testrapporter.

Kanske skulle jag locka med något annat än glass om jag skriver liknande dokument i framtiden? 😜