Det var en gång...

Flera decennier inom QA ger en del dråpliga och insiktsgivande berättelser att förmedla. För min egen skull har jag börjat besrkiva en del av dessa här.

Detta är en av dem.

Medvetna planterade kryphål i processerna

Vi var två personer som skulle ta fram en ny testprocess och teststrategi för en stor myndighet mest inriktad på acceptanstester.

Vi kände organisationen väl och visste att medarbetarna var en sällsynt blandning av egensinniga pragmatiska uppfinnare i stil med Åsa-Nisse eller Pettson och Findus - som samtidigt var regelstyrda och som avskydde att följa processer.

Arbetet med strategin och processen fortgick ett tag och vi lirkade lätt frustrerat med den för att få till vad vi ville ha, men också något som var pragmatiskt nog för att den skulle accepteras av organisationen.

Till slut kom vi på en lösning som jag i efterhand kan tycka är genial. Vi hade ju observerat hur det gick till med den tidigare testprocessen och visste att de som var nya för att använda den direkt brukade sätta sig och leta kryphål. Vi lade därför in ett medvetet kryphål i form av några vagt formulderade kan där det kunde stått ska och liknande. Vi lade dessa kryphål på ställen som gjode att även de som hittade och använde dessa kryphål skulle nå upp till en godtagbar lägstanivå av testansträngning och dokumentation så att vi var nöjda, och de själva blev nöjda med att ha hittat kryphål och kommit smidigt undan.

Det nya sättet att jobba blev en succé. Alla var nöjda med detta. De som var ambitiösa eller visste att det var kritiskt fann stöd i den merinformation som fanns i processen, men de som hade mindre kritiska testobjekt eller hade ont om tid kunde komma smidigt undan.

Under resterande år som jag var kvar på denna myndighet fortsatte processen att användas med bara smärre justeringar. Det får nog ändå anses som lyckat.