Det var en gång...

Flera decennier inom QA ger en del dråpliga och insiktsgivande berättelser att förmedla. För min egen skull har jag börjat besrkiva en del av dessa här.

Detta är en av dem.

Dråpligt när tester spiller över utanför organisationen (2)

Vi hade satt upp ett prestandatestteam på en statlig myndighet. Det var tidigt 2000-tal. Jag var både ansvarig för denna funktion och satt samtidigt operativt och skapade verklighetstrogna laster och analyserade utkomsten av testerna.

Samtliga system på myndigheten hade massor av integrationer till externa parter. Myndigheten själv var en form av nav-organisation för ärenden som löpte genom många myndigheter.

Ur ett testmiljöperspektiv var det en mardröm. Vi ville oftast testa prestanda i de systemdelar vi själva hade ansvar för, men prestandaflaskhalsarna uppstod ofta i integrationen till andra system.

Prestandatestarbetet skedde därför uppdelat i tidiga systemtester och senare systemintegrationstester. I de tidiga testerna lastade vi systemen hårt, men var måna om att ha styrt bort alla interna integrationer till stubbar eller the void. Det var ett pyssligt arbete att identifiera alla dessa integrationer eftersom det inte fanns någon systemkarta, men vi lade tillräckligt mycket tid på det och det blev nästan alltid bra.

Efter ett sådant hårt test med mycket grov överlast (stresstest) kommer plötsligt IT-chefen inspringande i vårt teamrum. Han var högröd i ansiktet och undrade vad vi håller på med? Han hade fått ett samtal från sin motpart på en annan myndighet som undrade varför vår myndighet sänkte deras system med överlaster.

Trots att vi hade gått igenom alla anrop och all kod visade det sig finnas ett enda hårdkodat backendanrop till en extern sajt kvar i flödet. Det var det anropet som sänkte den andra myndigheten.

Det blev såklart lite efter-rabalder efter detta, men ganska snart hade den andra myndigheten fått upp alla sina system igen - och jag fick därefter igenom mina tidigare ignorerade önskemål om en avskild testmiljö för tidiga tester.