Vikingatida smedja

Under de senaste decenniernas hantverksläger har vi alltid försökt ha med smedjor för att visa de viktiga metallhantverken från forntiden.
Denna artikel handlar om vikingatida smedjor.

Artikeln ingår i serien om det praktiska vikingatida järnhantverket. Denna serie innefattar även följande artiklar:

• Järn- och stålframställning på vikingatiden
• Den primitiva smedjans grundtekniker
  
• Den primitiva smedjans metallurgi

Fynd av smedjor

Arkeologer påträffar ibland smedjor. Det märks främst på att man påträffar slagg vilket är en rest från metallbearbetning.

I de isländska sagorna är smide med vid flera tillfällen. Dessa sagor tecknades ner några hundra år efter det vi kallar för vikingatiden men beskriver händelser som då är långt tillbaka i tiden och som traverserats muntligt.

På Sigurdsristningen finns en smedja avbildad. Man ser ett par bälgar.

Smedjans grunder

En smedja kan vara hur stor och komplicerad som helst. Faktum är att de flesta smedjor idag är det. Det blir allt färre smedjor och saker koncentreras från många smedjor in i färre smedjor så de flesta smedjor av idag har mängder med hammare, punsar, dorn, tänger, sänken, avskrot, mejslar, städ och allt annat som kan vara användbart för smide.

Ässja

Härden som glöder i en smedja kallas för en ässja. Ässjan består av en härd och bälgar (eller fläkt i en modern smedja).

Eftersom vi har tillfälliga smedjor som kringresande hantverkare så gräver vi ofta en härd i marken. Det går till så att vi gräver ner i marken till rotfritt djup och vänder bort det bortgrävda materialet. Därefter fodras hålet med grus och sten och man bygger en ring av stenar för att skapa ett bra ställe att ha det glödande kolet i.

Några tips för en bra härd:

• En för stor härd slukar mycket kol, men en för liten härd har svårt att få upp värmen.
• Rensa, bygg om och anpassa härden varje morgon innan den tänds.
• Ha gärna några flyttbara stenar i sidan. Ibland har man långa material som behöver värme mitt på och då är det skönt att kunna ha en genomstickningsplats för dessa.
• Försök ha några rejäla bakstenar i motsatt ände av härden från blästerhålet eftersom de reflekterar tillbaka värme och gör det lättare att få upp bra temperatur.
• Se upp för exploderande stenar. Det händer att stenar exploderar.
• Kalksten som utsatts för eld länge blir till osläckt kalk vilket är så basiskt att det fräter på hud.
• Se till att ha flyttbara stenar som man kan stötta upp sitt smidesämne på så att man slipper att hålla i det medan det värms.
• Försök ha ett visst djup under blästerhålet så att slagg kan samlas utan att förstöra övrigt smide.
• Samla gärna aska som bildas till en separat plats i utkanten av härden. Denna aska är bra att normalisera smitt stål i innan härdning.

Städ

Att ha något orubbligt att smida mot är en förutsättning för smidigt smide. Det går att smida mot stenar, men det är svårt att hitta stenar som är släta nog för finsmide, och många stenar kan spricka eller till och med explodera av värme.

Ett städ har oftast en platt yta av härdat stål som kallas för bane samt ett spetsigt avsmalnande horn. Dessa två olika delar av städet används till olika saker inom smidet.
Moderna städ har ofta även ett fyrkantigt Hardy hole eller Hardie hole i banen. I detta kan man stoppa olika typer av hjälpmedel för att underlätta smidet. En del moderna städ har även ett runt litet Pritchel hole, för när man slår hål igenom smidesämnet och liknande, mer i hörnet av banen.

De vikingatida städen var mycket små med dagens mått mätt. I vart fall de vi känner till. Det kan ju mycket väl vara så att en del större städ smitts om till något annat när de tagit slut. Det var omständligt att skapa järn så det vore rimligt att återanvända detta så mycket det går.

De städ som påträffats har alla varit mindre än 2,5 kg. Även om något har rostat bort är det ändå en relativt lätt vikt.
Moderna städ väger ofta över hundra kilo.

För att dessa lätta städ ska fungera väl i smedjan är de fastsatta på träkubbar som sedan dessutom är nergrävda i stenfodrade hål i marken.

Verktyg - hammare och tänger

Hammare

I en smedja kan man ofta se massor av olika hammare. De varierar i storlek (vikt) men också i utformning.

De vanligaste hammarna har en platt sida (kallad bane) och en spetsig sida (kallad pen).
Banen används till att flytta material åt alla håll samtidigt medan penen nästan bara flyttar material i en riktning vilket kan vara mycket användbart ibland.

En del hammare har en klotformad avslutning i ena änden. Dessa kallas för kulhammare. Kulhammare används för att kupa material.

I en modern smedja ser man många verktyg med träskaft och konstigt formade metallhuvuden i andra ändan. Det är ofta långt ifrån alla av dessa som är hammare. En hel del av dessa är förmodligen verktyg för att klyva järn, att sänksmida i, att skrota av (=hugga av) järnbitar med o.s.v.
Det är helt enkelt så att trähandtag är praktiska eftersom trä leder värme dåligt. Därför förser man alla möjliga bra-att-ha-hjälpmedel med träskaft.

En slägga är en stor och tung hammare.

Tänger

Bra tänger är en förutsättning för smide. Så fort materialet är för kort för att hålla i med händerna behövs tänger för att kunna smida vidare.

Tänger har sett väldigt olika ut genom världshistorien och i våra vikingatida smedjor har vi använt alla möjliga olika sorters tänger. Vikingatidens tänger ger en stor respekt för dåtidens smeders arbete eftersom de nyper på punkter av järnet och inte håller det stabilt i flera riktningar som moderna smidestänger gör.

Den stora fördelen med vikingatidens tänger är att de är så mångsidiga i betydelsen att de går att använda till allt möjligt oavsett vilken dimension man smider eller om man gjuter eller vad som helst.
Det är dock också tydligt att det är oerhört användbart med en smeddräng som kan sköta tången när man ska smida något större eftersom gapet mellan tångens skänklar kan bli för stora för enhandsgrepp.

Mästermyrsfyndet

Det fantastiska Mästermyrsfyndet innehåller en verktygskista med alla verktyg för en smed och snickare. Den grävdes ner under vikingatiden och blev upp-plöjd under 1900-talet. I denna finns bl.a. hammare och tänger.

Bälgar

För att få upp temperaturen i härden behövs konstant syretillförsel. Denna åstadkoms genom att man blåser in luft på den glödande kolen. Oftast sker detta med bälgar.

Vill du lära dig mer om att göra bälgar finns denna artikel om just att bygga bälgar. Den innehåller även andra exempel på bälgar.

Framemot medeltiden kom man på att man kunde länka ihop bälgarna. Eketorps borgs smedjas bälgar är så kallade dubbelbälgar. De utgörs av två bälgar som är monterade uppepå varandra och länkade med rep så att när den ena fylls så blåser den andra. Det ger ett någorlunda konstant luftflöde men bara ett kort uppehåll i själva växlingen - och eftersom båda bälgarna blåser ut igenom samma munstycke växlar inte härdhettan plats i härden alls, något som kan vara en utmaning med två bälgar och blästersten.

Ännu senare inne i högmedeltiden började man använda ett system där en bälg används för att kontinuerligt fylla huvudbälgen så att man får ett helt konstant luftflöde och till och med kan ta korta pauser i bälgandet och ändå få konstant flöde. Ett sådant system kallas för en pust. En pust ser för det otränade ögat ut ungefär som en dubbelbälg. Många av de gamla smedjor som ännu överlevt till våra dagar är försedda med pustar.

Vattenspann

Det kan tyckas trivialt att nämna vattenspann i detta sammanhang, men en vattenspann i smedjan har många användningsområden.

Vatten är dels en säkerhetsfaktor. Det händer att man tappar smidesämnen ner i gräset och det kan börja brinna. Då är det skönt att ha en spann att släcka med.

Vatten används även till vissa sorters härdning - det där som gärna visas på film när man stoppar glödande järn i vatten så att det fräser och ångar.

Ofta när man smider är det skönt att kunna smida så länge som möjligt utan att gå över till att använda tång och då är vattenspannen bra att doppa greppsidan av smidesämnet i vatten för att kyla det så att man kan fortsätta utan tång något längre.

När man t.ex. skrotar av material får man heta restbitar över. En bra plats för dessa kan vara att ha i dem i vattenspannen där de inte riskerar bränna någon. Glöm dock inte bort att tömma hinken på bottenskrot då och då.

När man smider fina detaljer kan man ibland vilja kyla någon fin krumelur man smidit och som är nära glöden på järnet så att man kan banka vidare utan risk att fördärva det man redan gjort. Då är det smidigt att kunna doppa just den krumeluren i vatten så att man kan banka på den utan risk och därigenom böja eller forma resten av materialet.

En vikingatida vattenspann var laggad i trä. Det är bra med en djup vattenspann, men den behöver inte vara så vid.

Metall

Järn kom i form av tenar på vikingatiden. Det var en välkänd handelsvara som var standardiserad i form av tackor.

Forntida järntackor ser inte ut som klassiska guldtackor utan snarare som 40 cm långa stavar om 3-4 cm i sida.

I en tidigare artikel finns beskrivet hur järnframställning från myrmalm gick till.

Kol

Att få fram kol är tidsödande. Först måste man skaffa tillräckligt med trävirke att göra kol av och sedan ska detta trä milas.

Det går dock inte att ha en historisk smedja utan kol.

Längre söderut i Europa finns stenkol och brunkol att tillgå, men här uppe i Sverige var det mest träkol.

Blästersten

En portabel smedja bör vara lätt att transportera. Det som behövs som minst är bälgar, kol, metall och hammare.
Ibland används även en blästersten för att skydda bälgar och fokusera luftstrålen.

Det går att skapa en smedja utan blästersten om man istället staplar upp stenarna i härden så att man får ett bra inluft-hål.

Övriga verktyg

I en smedja kan man även ha användning av mejslar (för att hugga i järn), dorn (spetsar för att bl.a. göra hål), stålborstar, filar, smärgelduk (fint sandpapper), punsar (för att dekorera järn med olika typer av märken), pfaffar (höga upprättstående städ), kolraka (att flytta kol i ässjan med), magnet (för härdningstemperaturkontroll), kolskopa, handskar, förkläden, avskrot (för att kapa järn), nageljärn (för att göra spik), sänken (för att forma likadant industriellt) och mycket mer.

Vällningskemikalier

När man väller (alltså smider ihop två olika smidesämnen) behöver man något som håller ytan ren från att oxidera i processen. I en modern smedja används Borax till detta, men det var okänt på vikingatiden. Då användes istället kiselsand, och våra försök med ölandssand (som då förmodas vara kalkrik) har visat att det går utmärkt att välla i detta.

Våra tolkningar av vikingatida smedjor

Eftersom Föreningen hantverkslägret ambulerar representerar vi en temporär hantverksplats där hantverkare träffas.

När vi arrangerar smedjor lägger vi gärna härden på marken. Vi kan anta att det nog var relativt vanligt även förr. Ska man inte hålla på så mycket eller länge är det bara jobbigt att stapla upp en hög härd.

I de isländska nedtecknade sagorna låter det dock som att det var vanligt med gårdssmedjor, vilket också låter rimligt. Vi kan nog anta att dessa var förlagda inomhus eftersom det är betydligt lättare att smida i ett mörkt rum där man ser färgen på järnet genom dess glödfärg.

I vårt fall finns det pedagogiska poänger med att det är lätt att få överblick och både de i smedjan och nyfikna åskådare kan se vad som händer.

Eftersom vi har lärlingsplatser i smedjan försöker vi få till så att flera kan smida samtidigt utan att vi har en jättestor härd som skulle sluka massor av kol.

Andra användningsområden för en ässja

Gjutning

När man ändå har en bra härd som ger mycket värme får man ofta besök av andra som är intresserade av detta. En kategori av sådana är gjutarna som vill gjuta brons, mässing, tenn eller bly.

Gjutarna kommer med deglar, skopor, formar/gjutflaskor och förvärmer formar, smälter metall och liknande.

Silversmide

Silver kan också gjutas, men de vanligaste besöken av silversmeder till smedjan handlar om att de vill glödga silvret.

När man bankar och formar silver blir det allt hårdare ju mer man arbetar med det, men denna hårdhet släpper när man glödgar silvret.

Pedagogiska grepp och andra anpassningar

Skyltar

Föreningen Hantverkslägret gör varje år ett lägerbroderi. Alla deltagare på lägret förväntas sy minst ett par stygn på detta, och varje år är det en ny verkstad som avbildas. Motivet är hämtat ur olika medeltida manuskript.

Vi har också, genom Ulf Härdner, tillgång till en vackert kalligraferad skylt som berättar att det är en smedja som besökarna ser (för den händelse att vi själva är för upptagna för att berätta det).

När tid, behov/önskemål och möjlighet finns vänds denna skylt och baksidan på densamma skvallrar om att en annan verksamhet är å färde.

Det händer att man ser te- och kaffesugna lägerdeltagare komma löpande när de märker att skylten vänts.

Skärmtak

Tyg var oerhört värdefullt på vikingatiden. Det kunde ta all tillgänglig tid en hel vinter att göra ett enda nytt klädesplagg (skörda och förbereda material, spinna tråd, sätta upp väv, väva tyg och sy plagg). Det är därför orimligt att anta att en vikingatida smedja skulle ha ett skärmtak av tyg över sig. Vi har dock valt att ha det av bekvämlighetsskäl och för att avgränsa verkstäder från varandra och vara lite av en gränsmarkör till besökare så att de förstår att de är i ett potentiellt farligt område när de är under skärmtaket.

Behövde man smida i fält på vikingatiden satte man sig förmodligen så skyddat man kunde (under träd, eller klipputsprång) och gjorde sedan ungefär som vi gör.

Vill du läsa mer om skärmtak finns en artikel här.